I eftermiddag hade min värk lugnat sig efter en hel natt och halv dags vila. Så jag kunde fullfölja min plan och gå på en föreläsning på SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det var en jätteduktig dietist som berättade om varför man ska äta tillräckligt och inte utesluta kolhydrater. Hjärnan behöver tydligen glykos motsvarande 2 dl rent socker varje för att kunna göra sitt jobb. Socker som utvinns ur kolhydrater. Hon slog även hål på en myt som jag har haft som sanning länge. Nämligen att de dagar man inte tränar eller är särskilt fysiskt aktiv behöver man mycket mindre mat. Enligt henne består 70% av ens energiförbrukning av att hjärtat slår, hjärnan arbetar och andra kroppsliga funktioner. Endast 20% går åt till rörelse och 10 % går faktiskt åt för kroppen att bryta ned mat. Det här med att man inte ska äta efter sex är också helt fel, då man inte är död under natten utan kroppen arbetar även då. Dock inte lika aktivt, vilket är tur för annars hade vi behövt gå upp och äta mitt i natten. Jag som tycker att jag kan allt om mat, ätande och energibehov fick en knäpp på nosen. Mina sanningar kanske inte stämmer.

Dietisten själv var otroligt vacker och smal. Det är skönt, för då vet man att man kan se ut som henne och ändå äta ordentligt. Hon är garanterat en sådan människa som lever som hon lär.

Sist jag skrev var i oktober. Det som har hänt sedan dess är att jag har fått ett till helvetiskt diskbråck och en operation. Nu kämpar jag med rehabilitering och att hålla modet uppe, trots konstant värk. Jag känner att jag behöver skriva för att få tömma mig på känslor någonstans. Jag vill inte tjata om min rygg hela tiden. Känns som allt jag är just nu är RYGG och allt jag pratar om är RYGG.

Det är snart tre månader sedan jag fick operera bort mina diskbråck. Det gamla fanns kvar på samma nivå, dock intorkat, så de tog bort båda. Mitt ben är kraftig förbättrat, har bara känningar av ischias. Min rygg däremot är sämre efter operationen. Jag känner verkligen inte att jag fick tillräcklig info innan operationen kring vad jag hade att vänta mig. Jag borde väl ha ställa exakt den frågan, men jag var så överygad om att en diskbråcksoperation botar diskbråcket och ontet. Folk omkring mig sa att "äntligen, nu kommer du bli frisk" och på sjukhuset sa de "nu ska du få en ny rygg". Det känner jag verkligen inte att jag har fått. Dock är jag jättetacksam över att jag återigen kan gå, åka tunnelbana, gå till jobbet ett par timmar. Jättetacksam. Önskar bara att det inte var så smärtsamt och att jag alltid får extra värk för minsta lilla extra anstränging.

På St Görans  hemsida står det att man efter en diskbråcksoperation kan jobba efter 2-4 veckor. Jag tolkade det som att man var frisk efter 2-4 veckor. Sjukgymnasten på St Görans sa på mitt återbesök 4 veckor postoperativt att "nu ska du vara så bra att du kan spela tennis". Jag har sedan dess gått och varit jätteorolig eftersom jag har konstant värk i ryggen och ibland svår värk. Jag har trott att jag är onormal, felopererad, på väg att få nytt diskbråck och gud vad allt. De senaste dagarna har jag kommit till insikt. Det kommer att ta 6-12 månader innan jag kommer känna mig bra. Det har jag insett efter att ha läst bloggar och forum, där andra som har gått igenom samma sak berättar sin historia. Det tar lång tid. Operation är inte lika med frisk som en nötkärna. Kunde jag inte bara ha fått den informationen av operatören? Fortfarande tvivlar jag lite och tänker "men tänk om det är ngt fel på mig?". Jag har ju ont hela jävla tiden. Jag tänker också mkt på min kollega som flera ggr har berättat om hur bra hon var 2 veckor efter sin operation och att hon dagen efter op kunde gå och fika. Dagen efter min operation kunde jag knappt gå och det var fruktansvärt att bli hemtvingad från sjukhuset. Sedan så hade jag ju legat inne i ett halvår pga diskbråcket, medan hon fick en operation direkt eftersom hon lider av en annan sjukdom.

Jag avskyr sjukdomar. Jag avskyr smärta. Jag måste hitta ett sätt att acceptera min tillvaro. Dessutom har jag två sjukdomar till, som långsamt äter upp mig. I alla fall äter upp min själ.

Jag har alltså konstant värk och mår skit psykiskt. Trots det jobbar jag 50% och pluggar 50%. Jag pluggar på distans. Och anledningen till att jag gör det är att jag inte klarar jobba 100%. Jag ångrar mig djupt att jag började plugga istället för att vara sjukskriven. För jag har varken kraft och energi, och värken distarherar mig. Men, jag ville passa in. Jag ville vara normal och inte räknas till sjuk. Först nu inser jag att jag är lika sjuk. Bara att jag får mindre pengar (halvtidslön) och inte kan vila upp mig den tid jag inte är på jobbet.

Har slängt in en omgång tandblekning i käften och lipat en skvätt i hemlighet inför sambon i telefon. Han är min bästa vän och pojkvän och han lyssnar och säger vettiga saker, saker som jag vill höra.

Gud, detta må låta patetiskt men jag vill bara göra mig så inni helvete jävla snygg och vistas ute bland folk. Precis så känner jag. Antar att det har att göra med att jag har legat här inne i snart tre månader och sett ut som hejkomochhjälpmig. Sen vill jag bli full också och det låter ju om möjligt än mer patetiskt. Skjut mig. Nej gör inte det förresten - längar efter att LEVA.

Ett till låttips, I'm not a robot - Marina & The Diamonds. Snart blir det Idolfuckingmys. Piss.

Har göttat ihop en ny Spotify-lista. Underbart. Måste er om tipsa om låten "OHNO" med The Gloria Story. Det är så avstressande. Behöver det nu. Har inget tålamod med tjat. Vill vara själv. Vill ha tyst omkring mig. Förutom min musik.

Jag vet att jag är hemsk nu men jag måste spy galla någonstans. Jag har världens gulligaste föräldrar och jag är så tacksam för deras stöd och kärlek. MEN ibland när de hälsar på mig blir jag galen av irritation. Alla dessa SYNPUNKTER! Blir vansinnig. Saker som jag borde fixa och göra och när jag ska göra det. Jag får liksom inget utrymme för att tänka själv. Och så känner jag att jag är tvungen att koka kaffe och baka och laga mat och bulla upp. Jag orkar inte nu när jag är sjuk. Vill ligga tyst och kolla på Top Model i min ensamhet! Och jag skulle aldrig kunna säga ifrån, för jag är ju den snällaste dottern enligt dem.

Ska iväg på vattenträning om en halvtimme. Morgonen har gått åt att rensa garderob med min sambo, äta frukost, titta på Efter tio med Malou och handla en parfym till min sambo på Kicks.se. De har 20 % rabatt just nu och hans är snart slut. Vi ger varann lite presenter ibland och det är himla kul.

Gud vad jag är seg. Typ darrig och ont i magen, precis som om jag vore nervös. Jag tror att kroppen märker av att jag trappar ner på Morfinet nu. Bara att stå ut! Känner mig lite skyldig också och tänker på dumma saker jag har gjort genom åren. Nej, det blir bra att jag åker iväg på lite friskträning nu. Sedan får det bli bastu och ikväll kommer min älskade far hit och hälsar på. Gullepapi.

Dagens ta sig för

Hämta tvätten från tvättstugan [ ]

Vika tvätt och lägga in i garderoben [ ]

Bädda sängen och plocka ihop lite lätt [ ]

Kommer nog kosta mig en extra morfin tyvärr, för det är tre trappor ner till tvättstugan och idag är mitt ben och min rygg inte på topp.

Är så sugen på att gå till frisören, men jag måste ju vänta tills jag kan sitta upp. Tror i allafall att jag vet vad jag ska be om! Både klippning och färgmässigt. Vad tycks?

Visst visst att man "ska" ha mörkare hår på hösten, men det skiter jag i i år tänkte jag. Tycker den blonda färgen är trevlig eftersom den är lite åt det varma hållet.