I eftermiddag hade min värk lugnat sig efter en hel natt och halv dags vila. Så jag kunde fullfölja min plan och gå på en föreläsning på SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det var en jätteduktig dietist som berättade om varför man ska äta tillräckligt och inte utesluta kolhydrater. Hjärnan behöver tydligen glykos motsvarande 2 dl rent socker varje för att kunna göra sitt jobb. Socker som utvinns ur kolhydrater. Hon slog även hål på en myt som jag har haft som sanning länge. Nämligen att de dagar man inte tränar eller är särskilt fysiskt aktiv behöver man mycket mindre mat. Enligt henne består 70% av ens energiförbrukning av att hjärtat slår, hjärnan arbetar och andra kroppsliga funktioner. Endast 20% går åt till rörelse och 10 % går faktiskt åt för kroppen att bryta ned mat. Det här med att man inte ska äta efter sex är också helt fel, då man inte är död under natten utan kroppen arbetar även då. Dock inte lika aktivt, vilket är tur för annars hade vi behövt gå upp och äta mitt i natten. Jag som tycker att jag kan allt om mat, ätande och energibehov fick en knäpp på nosen. Mina sanningar kanske inte stämmer.

Dietisten själv var otroligt vacker och smal. Det är skönt, för då vet man att man kan se ut som henne och ändå äta ordentligt. Hon är garanterat en sådan människa som lever som hon lär.

Sist jag skrev var i oktober. Det som har hänt sedan dess är att jag har fått ett till helvetiskt diskbråck och en operation. Nu kämpar jag med rehabilitering och att hålla modet uppe, trots konstant värk. Jag känner att jag behöver skriva för att få tömma mig på känslor någonstans. Jag vill inte tjata om min rygg hela tiden. Känns som allt jag är just nu är RYGG och allt jag pratar om är RYGG.

Det är snart tre månader sedan jag fick operera bort mina diskbråck. Det gamla fanns kvar på samma nivå, dock intorkat, så de tog bort båda. Mitt ben är kraftig förbättrat, har bara känningar av ischias. Min rygg däremot är sämre efter operationen. Jag känner verkligen inte att jag fick tillräcklig info innan operationen kring vad jag hade att vänta mig. Jag borde väl ha ställa exakt den frågan, men jag var så överygad om att en diskbråcksoperation botar diskbråcket och ontet. Folk omkring mig sa att "äntligen, nu kommer du bli frisk" och på sjukhuset sa de "nu ska du få en ny rygg". Det känner jag verkligen inte att jag har fått. Dock är jag jättetacksam över att jag återigen kan gå, åka tunnelbana, gå till jobbet ett par timmar. Jättetacksam. Önskar bara att det inte var så smärtsamt och att jag alltid får extra värk för minsta lilla extra anstränging.

På St Görans  hemsida står det att man efter en diskbråcksoperation kan jobba efter 2-4 veckor. Jag tolkade det som att man var frisk efter 2-4 veckor. Sjukgymnasten på St Görans sa på mitt återbesök 4 veckor postoperativt att "nu ska du vara så bra att du kan spela tennis". Jag har sedan dess gått och varit jätteorolig eftersom jag har konstant värk i ryggen och ibland svår värk. Jag har trott att jag är onormal, felopererad, på väg att få nytt diskbråck och gud vad allt. De senaste dagarna har jag kommit till insikt. Det kommer att ta 6-12 månader innan jag kommer känna mig bra. Det har jag insett efter att ha läst bloggar och forum, där andra som har gått igenom samma sak berättar sin historia. Det tar lång tid. Operation är inte lika med frisk som en nötkärna. Kunde jag inte bara ha fått den informationen av operatören? Fortfarande tvivlar jag lite och tänker "men tänk om det är ngt fel på mig?". Jag har ju ont hela jävla tiden. Jag tänker också mkt på min kollega som flera ggr har berättat om hur bra hon var 2 veckor efter sin operation och att hon dagen efter op kunde gå och fika. Dagen efter min operation kunde jag knappt gå och det var fruktansvärt att bli hemtvingad från sjukhuset. Sedan så hade jag ju legat inne i ett halvår pga diskbråcket, medan hon fick en operation direkt eftersom hon lider av en annan sjukdom.

Jag avskyr sjukdomar. Jag avskyr smärta. Jag måste hitta ett sätt att acceptera min tillvaro. Dessutom har jag två sjukdomar till, som långsamt äter upp mig. I alla fall äter upp min själ.

Jag har alltså konstant värk och mår skit psykiskt. Trots det jobbar jag 50% och pluggar 50%. Jag pluggar på distans. Och anledningen till att jag gör det är att jag inte klarar jobba 100%. Jag ångrar mig djupt att jag började plugga istället för att vara sjukskriven. För jag har varken kraft och energi, och värken distarherar mig. Men, jag ville passa in. Jag ville vara normal och inte räknas till sjuk. Först nu inser jag att jag är lika sjuk. Bara att jag får mindre pengar (halvtidslön) och inte kan vila upp mig den tid jag inte är på jobbet.